|
||||||
|
I Sollentuna får elever i år 9 och år 3 på gymnasiet möjlighet att ställa ut sina bilder på Edsviks konsthall. Kommunens bildlärare gör projektet möjligt. Årets tema är Spår. Jag och 9B rekommenderar verkligen ett besök. Anne Bamfords berömda wow faktor garanteras. Klass 9B är förstås representerad med flera verk. Kolla här:
 Markus bild  Glada elever på utställningen  Sebastian spanar in Markus bild  Emma Louise och Clara framför sitt verk  Cecilia beundrar Ramis bild  Carin med sin målning  Elviras underbara bild  Malin med sina verk  Superstarmedia på väg Samtilga bilder tagna av Cecilia
 I måndags förra veckan fick hela nian besök av Tobias Rawet, en av de som överlevde förintelsen. Hela morgonen höll han ett fötedrag om sitt liv från fyra års ålder till idag. Han fängslade oss alla med sin historia. Tobias föddes i Polen år 1936 och tvingades som litet barn att att flytta med sin familj till Lodz jude-ghetto. Där fick han uppleva svält och hur hans släkt och vänner fördes bort av nazisterna, själv fick han gömma sig uppe på en vind i flera månader eftersom att han var för ung för att arbeta. En gång om dagen kom hans föräldrar med mat till honom. Annars var han ensam uppe på den mörka vinden. Något som fastnade i allas minnen var berättelsen om hur soldater kastade ut spädbarn genom fönsterna från sjukhusets fjärde våning. Eftersom att det ansågs för jobbigt att bära ner dem till lastbilarna som skulle föra bort de andra som inte var arbetsföra. Tobias blev skickad till ett arbetsläger med sin mamma där de arbetade till slutet av kriget då röda armén befriade dem. Han berätade om hur fruktansvärd tågresan till lägret var, hur han och hans mamma fick dela säng med två andra på lägret och att den enda sysselsättningen de hade på kvällarna var att plocka loppor på varandra. När Tobias och hans mamma befriats återförenades de med Tobias pappa. De bestämde sig senare för att ta en två veckors semester till Sverige för att hälsa på släktningar som nu bodde här. Men de tyckte om Sverige så mycket att de bestämde sig för att stanna. Det var först när Tobias kom till Sverige som han insåg att det han upplevt inte var normalt. Han hade inte tyckt att det var konstigt att han inte hade rätt att lämna ghettot och att det alltid var ont om mat. Han trodde att livet på arbetslägret var ett helt vanligt liv för en jude. Nu bor Tobias Rawet i Sverige, han är gift och har barn och barnbarn. När vi frågar om han saknar den barndom han inte hade så svarar han att han lever sin barndom genom sina barnbarn. Han går inte omkring på dagarna och tänker på det som har varit. Utan när han sitter på motorvägen, i bilkön så tänker han på samma saker som alla vi andra tänker på, när han ska träffa barn, barnbarn och vänner och på vad som ska hända imorgon. Jag vet inte hur många gånger under idrottslektionerna jag har hört ordet kämpa. “Bara ett varv kvar nu, kämpa på Ida!” “Bra kämpat, snyggt!” Eller hur många gånger min kära vän Eira har sagt “Vet du vad jag gillar med dig Ida? Du kämpar.” Ordet kastas runt så ofta, och under så pressade situationer, att det nästan har förlorat sin ursprungliga mening. Att springa tills benen domnar och tankarna börjar slingra ihop sig i huvudet. När man har gett precis allt men ändå fortsätter. Viljan kan bli ditt starkaste vapen, oavsett förutsättningar eller miljö. Det är väldigt ovanligt att helt plötsligt bli det man drömt om. Ja, när det verkligen händer kan det gå ganska snabbt, men då finns det flera tusentals timmars arbete bakom detta som ingen får se. På fotbollsträningar har jag fått höra att du behöver göra en fint perfekt över tusen gånger för att bemästra den. Då är det bara motivationen som styr dig. Övar du vartenda dag hela sommaren, så kommer den att sitta tillslut. I ett lag är viljan att kämpa extra viktigt, i alla fall enligt min uppfattning. Jag kan leva med att svika mig själv, men att svika mitt lag är det sista jag gör. Det är något fruktansvärt med att få besvikelse och frustration från andra riktad mot sig själv. De behöver ens inte säga något, blickar kanske inte kan döda, men vissa känslor går helt enkelt inte att dölja. Det handlar inte om vad man tycker om den personen så mycket som att ens eget mål, hopp, försvinner samtidigt. Att behöva möta allt det samtidigt som man också straffar sig själv, det är något som ingen vill utsätta sig för. Jag tror att det kan vara något som ligger grunden för kämparglöden och uppoffringen i många lagsporter. Dessa tankar kan också bli så extrema, och så viktiga att det slår helt fel. Både pressen från andra att prestera, som då kallas mobbing, och pressen från sig själv. När den kommer från sig själv, från sitt eget psyke, då ligger man illa till. Det är bara du själv som kan ta det beslutet om att du klarar det här, det kommer att gå bra. Det ser så enkelt ut när man läser det på ett papper, men låt dig inte luras. Att kämpa mot prestationsånget är som att slåss mot en osynlig fiende, som kan dyka upp var som helst, när som helst. Han vet precis allt om dig, dina värsta stunder, som han obarmhärtigt använder för att jaga bort allt självförtroende som du lyckats skrapa ihop sedan hans förra attack. Dina stoltaste ögonblick, som han lika snabbt tar ifrån dig och lämnar dig kall, gråtfärdig och tom inombords. Paniken är bara en fråga om sekunder och du vill ingenting hellre än att bli uppäten av marken. Prestationsångest kan du, som sagt, drabbas av om personer runt om dig sätter mycket press på dig, eller om du själv har för höga förväntningar på dig själv. Oavsett anledning är detta väldigt allvarligt. När det väl satt igång är det svårt att stoppa och har en tendens att sprida sig. Det kryper upp under prov, när du ska prata framför folk och när du skriver ett enkelt brev. Du skriver om och suddar bort, redigerar och redigerar ännu mer, men trots allt är det fortfarande inte bra. Jag skulle kunna tänka mig att det är precis vad som går genom huvudet på en människa med prestationsångest. Det beror på att jag har känt såhär och fortfarande gör det ibland. Med detta vill jag absolut inte förolämpa folk för vilka detta är ett mycket större problem än det är för mig. Jag är ganska bra på idrotten och har bra betyg utan att behöva plugga alltför mycket. Så då kan man ju fråga sig vad jag har att noja över? Om du klarat allt så bra som kommer du ju såklart klara allt det andra lika enkelt. Men då måste jag säga att anledningen till detta är precis det ni påpekade, vadå klara allt det andra lika enkelt? Att hela tiden ha människors förväntningar hängande över sig. Man kan ju tänka att om jag skulle misslyckas skulle det inte spela någon roll för dig, men här kommer grejen. Jag bryr mig. Om jag har klart allt det andra ska jag kunna klara det andra också. Annars känns det inte som att det andra räknas längre. Men håller man bara för pressen så brukar det ändå lösa sig. Nu har jag bara en sak kvar att säga till alla osäkra där ute: Vem har sagt till er att ni inte kan? Ni undrar vad jag har att noja över, och jag frågar detsamma. Jag blir inte besviken om ni misslyckas, jag blir besviken om ni inte försöker. Det kan vara det svåraste som finns, att börja kämpa. Det hjälper kanske inte på en gång, kanske inte heller efter tag, men en dag vänder vinden. Då står du på toppen och helt plötsligt ser alla dina gamla bekymmer väldigt små ut där de ligger nere på botten. Då inser du att det är du som har gjort det här, för det finns ingen annan än dig som hade kunnat stoppa dig själv från ditt mentala mobbande. Du har förhoppningsvis fått hjälp och stöd av många, men det var du som bestämde dig, och tog kontrollen. Min pappa har ett ordspråk som han brukar citera för mig när vi pratar om sporter “Good things happen to those who work hard.” Det går inte att lova mycket här på jorden, men jag vågar lova dig det här: Så länge som du aldrig ger upp, aldrig slutar kämpa så kommer förr eller senare bra saker att hända dig. Gör ditt absolut bästa. För vilken galning skulle begära mer av dig än det? Det är svårt att vara god. Kanske det svåraste som finns. Trots det skulle vissa människor på stjärnberg hamna på godhetslistan. Pierre till exempel, är en av de som helt enkelt hamnade fel. Vissa andra elever som gick och led i tystnad eller blev tvingade till vissa saker är inte heller helt genomonda. Ondska är ett starkt ord i svenskan, men det är godhet också. För att vara ond måste man själv, medvetet skada människor i sin omgivning. Har man bara varit med, tvingats eller gjort något av misstag, är det inte ondska enligt mig. För att vara god måste du mena väl och göra goda saker, inget taskigt eller tanklöst. Men jag tror att en ond människa kan göra goda saker, även om det inte visas mycket i boken. Sedan finns det normala människor, majoriteten av oss är lite av båda, vi försiktiga svenskar. Det är de som kan säga och göra elaka saker utan att mena det men också göra många goda saker. De som inte vill lägga sig i och inte tycker de har något val. Men det är det som är grejen. Vi har alltid ett val. Nu vet jag vad godhet är. Godhet är att alltid göra det rätta valet, även när det är svårt, speciellt när det är svårt. Erik gör det han tror han kommer att lyckas, men han gör inte det rätta. Det rätta är alltid det som kommer att betyda det bästa för flest människor, inte för en själv. Jag tyckte Erik gjorde ett bra val när han kämpade mot dem, men jag hade tyckt han gjorde det rätta valet om han inte utmanat dem, och det sista som stod i boken var. ”När taxin lämnade Stjärnsberg och körde ut på stora vägen passerade två polisbilar. De hade tydligen fått min och Pierres film. ” Problemet är bara att folk brukar blanda ihop vad som är rätt och vad som är bra för dem. En god människa är osjälvisk. Det är därför barn aldrig kan vara onda, de bryr sig för mycket om andra. Men efter ett tag har livet svikit dem nog, och de börjar bry sig mer om sig själva än något annat. Silverhielm är nog en sådan människa, självklart finns det alltid mer än ett sätt att bli ond och alla har sin egen historia, men jag skulle tro att hans föräldrar satte hård press på honom. När han sedan kom till Stjärnsberg var han fortfarande underlägsen och när han väl kom till toppen ville han bara straffa alla som han kunde komma åt, och speciellt de som han inte kunde komma åt. Trots Silverhielms sorgliga historia skulle jag ändå kalla honom ond, och Erik också. Jag skulle inte säga att medlen någonsin rättfärdigar medlen. Du måste leva med dig själv också, som Keith Richards sa i Pirates of the Caribbean. Dock är jag inte säker på om jag skulle kalla Darth Vader ond efter att ha sett hans hjärtskärande historia en triljon gånger. Jag antar att all godhet och ondska är i betraktarens ögon, och man har sällan all fakta. Jag är säker på att allför många anser sig själva felaktigen goda eller onda.
Klicka på era bilder och gör bildbeskrivningar med namn etc. /Cecilia
Jag kom ihåg den gången då Karl och hans mamma skulle till mitt apotek för att köpa medicin den där soliga november dagen som var så härlig och underbar. Min systerdotter Alice Andersson var där och skulle göra det hon alltid drömt om. Ärva mitt apotek. Jag däremot skulle ut på äventyr för att aldrig komma tillbaka. Dagen var underbar för mig men den skulle inte bli underbar för Karl och hans mamma. Jag förberedde mig för avfärd i hallen och hörde hur Karl och hans mamma skällde ut Alice och sa att en ung kvinna inte kan sköta ett apotek. Det var tråkigt och höra men jag ville ge mig av. Jag hörde hur Alice sa att jag hade gett mig av på äventyr för att aldrig komma tillbaka. Ingen ska behöva känna hur det känns att förlora den man älskar mest, att förlora den som stått en närmast, allt skulle bli så perfekt ”och du skulle aldrig ha funnits”. Allting var så perfekt. Banken accepterade vår förfrågan om lån, flyttfirman var klar och vi hade precis flyttat in i våra drömmars villa. Vi hade kommit till ett område med stora tomter vackra hus och trevliga grannar; allt för att du skulle komma. Mamma och pappa kände sig tryggare att bo nära staden, närmare sjukhuset. På kvällarna, när allting var lugnt och stilla hemma tog vi långa promenader i den lilla vackert belägna staden längs vattnet. Där gick vi bl.a. Förbi apoteket, vilket jag kommer ihåg då mamma behövde smärtstillande till magen, vi gick också förbi ett antal fler butiker t.ex. en blomsteraffär och en möbelaffär, där det var förvånansvärt mycket turbulens. När vi gick där på grusgången längs vattnet blev allting så klart för mig. Jag visste att allting aldrig skulle bli detsamma. Vi var en lycklig familj men nu handlade alla samtalsämnen om dig, varför vi flyttade hit var bara tack vare dig och det kändes som om lilla Alice som alltid varit så älskad, nu bara var bortglömd. Det var som om jag inte fanns längre. Du hade kommit in i mitt liv och tagit över allt och det var därför jag klandrar dig. På kvällarna när jag skulle gå och lägga mig så sa jag god natt till mamma och pappa och det ända jag fick tillbaka var en vikning och inget mer, inte ens en blick och sedan fortsatte dem att klappa magen. På torsdagen då nästan allt var uppackat ur kartongerna kände pappa att mamma behövde ta en paus och tog med oss till operan. Jag hade aldrig varit på operan förut hade hört pappa tala om hur storslagna rösterna var, han sa att det var som godis för hörseln. Pappa hade rätt det var storslaget men på operan insåg jag något mycket viktigare. När jag såg mamma och pappa stå där i båset och hålla om varandra blev jag varm i hela kroppen, jag kände mig lycklig. Innan du hade kommit in i våra liv bråkade mamma och pappa väldigt mycket och nu kändes det som om de var förälskade på nytt. På operan hände något annat emellan dig och mig. När jag gick fram och la min hand på mammas mage fick jag min första känsla av att du var mänsklig, att du verkligen var min syster. Efter operan var då det hände. Mamma hade en oerhörd verk i magen och var tvungen att sätta sig ner på en bänk. Jag hade aldrig sätt mamma så svag och hjälplös förr. Efter att vi hade ätit så tog faster Erika med mig in till sjukhuset där vi mötte pappa kallsvettig i väntrummet. Han berättade att någonting hade gått fel. När pappa berättade det fick jag en klump i halsen och kände mig illamående. Han berättade att barnet hade dött i magen på väg in till sjukhuset, nu låg mamma i narkos och doktor L gör allt för att spara hennes liv. Detta var den mest plågsamma dagen i mitt liv. Och när doktor L till slut kom ut med beskedet att du var död Blev allt så tomt. Och nu när ni är borta är det enda som finns kvar av er två kistor, en liten och en stor. Av Anton Thelander Jag slog 50 50 50 på telefonen. På lappen jag hade hittat hade det stått Operan 50 50 50, det måste väl vara telefonnumret till Operan. Det gick två signaler innan jag tryckte röd lur och avbröt. Vad skulle jag ens säga om någon skulle svara? ”Hej jag heter Vera, och jag undrar om ni har kontakt med någon som heter Alice, eller kanske Karl?” Nej. Jag måste först ta reda på mer, lista ut vad mer av orden och siffrorna på lappen stod för. Egentligen kanske det inte var något alls med lappen, men eftersom den var kvarglömd i huset där min pappa precis flyttat in, ville jag på något sätt tyda den. Kanske var det bara att jag ville fördriva tiden, man har inte direkt mycket på schemat när man är arbetslös. Ett par arbetsintervjuer hade jag i och för sig de kommande dagarna, men det var inte mycket att planera eller förbereda sig på. Jag kollade ner på lappen. Läste orden om och om igen och försökte lista ut var jag kunde börja. Flyttfirman måste ju ha varit flyttfirman de tog hjälp av när de skulle flytta ut ur huset. Möbelaffären kanske var att de skulle köpa nya möbler till sitt nya hem. Apoteket kunde jag inte alls förstå vad det skulle stå för, men blev när jag läste det påmind om att jag var tvungen att köpa ny pollenmedicin. Jag drog på mig min nya röda kappa och började cykla bort mot Centrum. Det var en skön vårdag. Runt 8 grader, vindstilla och sol ska man inte klaga på i Mars. Jag ångrade snart att jag hade tagit på mig kappan, när jag cyklade blev det otroligt mycket varmare än jag hade trott. Efter 10 minuter av hårt trampande och flås låste jag fast cyklen i stället utanför Centrum och började gå in mot Apoteket. Det tog inte lång tid på Apoteket, det var måndag, och eftersom de flesta jobbar på måndagar var hela Centrum nästan helt folktomt. Jag var på väg ut till cykeln igen när jag fick syn på siffrorna. 15 11 33. Var hade jag sett det numret förut? Då slog det mig! Lappen, numret stod på lappen som jag hade hittat i pappas nya hus. Jag drog upp lappen ur fickan och, mycket riktigt, där stod siffrorna, 15 11 33. Numret gick till en blomsteraffär, Majas blommor. Jag kollade ner på lappen, och där, strax under telefonnumret stod det Blomsteraffären. Jag hade börjat cykla hemåt när jag fick världens snilleblixt! Brevlådan, efternamnet till husets förra ägare stod ju på brevlådan. Pappa hade ringt senast igår och påpekat att jag måste hjälpa honom att fixa en ny sådan där liten snitsig skylt där det skulle stå Svensson. Helst B. Svensson, pappa tyckte det var viktigt med det är B:et eftersom han tyckte att alla i hela Sverige hette Svensson. Då ville han ha den lite mer unik men ett B som stod för hans förnamn Börje. Eftersom pappa hade flyttat in bara två kvarter ifrån min lilla lägenhet, åkte jag förbi på en gång för att se vad det egentligen stod på brevlådan. Bendell. Det kan väl inte vara så många i Sverige som heter Bendell? Väl hemma igen så gick jag in på datorn, letade upp någon namnräknehemsida. Det är egentligen mest på skoj folk brukar gå in på sådana sidor och kolla hur många som heter likadant som en själv. Jag knappade in Bendell i sökfältet och klickade på sök. Efter en knapp sekund kom det upp tre namn. Rolf Bendell, Karl Bendell och Alice Bendell. Yes! Två av namnen hade ju stått på lappen. Mitt detektivarbete gick framåt i alla fall! Efter lite sök på eniro.se såg jag att alla Bendell hade samma adress, de var alltså en familj. Kvarnvägen 12, adressen de var registrerade, på låg inte så långt härifrån. Det var på vägen bort mot Centrum och det tog nog inte mer än 7 minuter att cykla dit. Det var ju lite knasigt att bara flytta ett par kvarter tycker jag. Men jag bestämde mig för att cykla dit och bara se efter hur huset såg ut, och om jag hade tur kanske jag skulle kunna skymta någon i familjen Bendell också! Jag tog med mig lappen, men denna gången hoppade jag över att ta på mig kappan. Jag stannade cykeln utanför det vita huset på Kvarnvägen, för att det inte skulle se ut som att jag var någon brottsling som stod och spanade efter inbrottsmöjligheter slog jag mig ner på bänken som stod på andra sidan gatan. Då såg jag hur en lampa tändes på övervåningen! Någon var hemma ändå, jag hade haft väldigt mycket tur idag. Jag satt kvar på bänken och tog upp min mobil och knappade iväg ett sms till pappa, mest för att jag inte ville glo på huset. ”Hej pappa, spelar det någon roll vilken färg din skylt till brevlådan är? J” Det började bli lite kallt, jag kunde visst aldrig ta rätt beslut när det gällde kappan. Ungefär en kvart och fyra sms senare öppnades dörren till det vita huset. En flicka i 14-års åldern steg ut och började gå ner för trappan. Hon hade precis stängt grinden bakom sig när dörren öppnades på nytt. Herregud, jag tappade hakan, för det var inte den mannen jag hade tänkt mig. Den här mannen kände jag igen, vi hade varit på middag hos min storasyster en gång tillsammans. Det var min storasysters pojkvän Karls pappa. Det var alltså ”hennes Kalle” som var Karl Bendell. ”Alice, har du nyckel med dig? Jag tänkte åka och lämna en kartong till Kalle, så jag kanske inte kommer vara hemma när din träning slutar..” Flickan som jag nu visste var Alice Bendell kände efter i jackfickan och fiskade upp en nyckelknippa och log ”jarå”. Jaha, nu var det nästan klart. Jag kunde alltså bara fråga min syster och hon skulle antagligen kunna förklara alla orden på lappen, eftersom hon har varit nästan mer med Kalles familj än sin egen det senaste året. Jag skickade iväg ett nytt sms ”Hej Syster, kan du träffas imorgon eller något? Jag har lite frågor till dig.” Svaret kom redan efter någon minut ”Nej jag jobbar imorgon, som de flesta människor med jobb Sagt och gjort, 10 minuter senare stod vi utanför min systers port. Jag tog fram lappen och frågade om hon möjligen skulle kunna förklara alla orden. Det kunde hon, hon hade nämligen varit med när Kalle skrev lappen. ”Kalles och Alices mamma och lillasyster dog för ungefär två månader sedan. Då hade de två kistor en större till Elsa, och en mindre till Erika, lillasystern. De hade en jättefin begravning, de hade beställt blommor från blomsteraffären i centrum, dit det där telefonnumret dessutom går.” Sa hon och pekade på 15 11 33. ”Det var då, som Kalle och jag planerade att flytta ihop, de bestämde sig för att flytta ifrån sitt gamla hus till något mindre som de hade råd med på bara Rolfs inkomst. De hade i för sig en del av mamman, Elsas, pengar på banken. Rolf var tvungen att skaffa ett till deltidsjobb på Operan, för att kunna försörja honom och Alice. De fick sälja en del av sina gamla möbler på blocket och köpte dessutom lite nytt i möbelaffären. Rolf som gick in i djup depression efter sin hustrus död, gick till en doktor, Doktor L, och fick utskrivna antidepressiva tabletter som han skulle hämta ut på apoteket.” Hon tog en paus och fortsatte sedan: ”Jag trodde du visste det mesta av det här, även om jag inte hade berättat det. Kalle vill helst att inte så många vet, så han kan bli behandlad som innan alltihop. Så inte alla bara är blyga och tycker synd om honom. Men nu när de glömde lappen i huset och du hittade den, kunde jag ju inte låtsas som att jag inte visste” Jag blev helt chockad. Jag hade ingen aning, inte för att jag hade varit så engagerad i min systers och Karls förhållande, men något borde jag nog ha vetat. I alla fall att pappa hade flyttat till deras gamla hus. Det kan verka konstigt att jag egentligen var rätt nära allt lappen handlade om, men så är det väl när man bor i en liten stad. Alla är på något sätt kopplade till varandra. Tänk vad världen är liten. |
 
Vi vann silver med bloggen om franska revolutionen i Webbstjärnans tävling år 2011 |
|||||
|
Copyright © 2012 Superstarmedias skrivblogg – tredje året - All Rights Reserved |
||||||
Men tar det lång tid, jag har tid någon timme nu på direkten?” Det var tur att jag bor i en sån liten håla, det tar inte mer än en kvart att ta sig någonstans. ”Vi möts utanför dig om 10 minuter då!” skrev jag tillbaka.
Mest lästa inlägg